Dec 1916. Tyskland ber om fredssamtal. England vägrar.

I December 1916 föreslog Tyskland och dess allierade att man skulle påbörja fredsförhandlingar.  David Lloyd George, som blev Englands nya premiärminister den 6 December 1916 (mindre än en vecka innan fredsförslaget), var inte alls intresserad av att förhandla. Krigsmålen var inte uppfyllda. Och de var av sådan art att de inte skulle kunna förhandlas fram.

USA var på väg in, som en ny aktör. Men det krävdes några eftergifter. Förmodligen viktigast av allt, att erövra Jerusalem och Palestina. Men, skulle det också visa sig. – Att få bort tsaren från Ryssland.

Vid Romkonferensen (5-6 januari 1917) strax efter att England bestämt sagt nej till fredsförhandlingar. Då var Lloyd George diskret tyst om planerna att ta Jerusalem ( – se längre ned). Varför var detta hemligt ? Och varför var Palestina viktigt för Lloyd George ?

 

BERLIN, Dec. 12, 1916 (UP) — Förslag om fredsförhandlingar.

Chancellor von Bethmann-Hollweg today announced in the reichstag that Germany, together with her allies, has proposed this morning to the hostile powers that they enter peace negotiations. [källa: upi]

LONDON, Dec. 13, 1916 (UP) — Svaret, inga fredsförhandlingar.

Lloyd George’s were interviewed by the United Press, portions of which were liberally reproduced in the British press today, were considered indicative of Britain’s attitude to Bethmann-Hollweg. In his interview Lloyd George said: “The fight must be to a finish – to a knockout.”  [källa: upi]

 

From wikipedia, – Lloyd George, Prime Minister of England, dec 1916:

About Palestine – Lloyd George wanted to make the destruction of Ottoman Empire a major British war aim. Two days after taking office he told Robertson that he wanted a major victory, preferably the capture of Jerusalem. At the Rome Conference (5–6 January 1917) Lloyd George was discreetly quiet about plans to take Jerusalem, an object which advanced British interests rather than doing much to win the war.

Sir William Robertson; head of the British Army – (1916 – 1918)

Chaim Weizmann; (senare Israels första president) var starkt involverad i lobbying för brittiskt stöd av en judisk stat, (se utklipp ur israelisk tidning längre ned).

About Russia – Lloyd George welcomed the Fall of the Tsar, both in a private letter to his brother and in a message to the new Russian Prime Minister, Prince Lvov.

[källa: wikipedia]

peace_proposal

December 19, 1916. “Allies not enthustiastic over proposal for peace”.

 

missouria

December 12, 1916 “Central powers make peace proposal”

. . .

Utdrag ur israelisk tidning på 100-årsjubileet:

In 1917, British Foreign Secretary Arthur James Balfour wrote a letter to Walter Rothschild, a prominent figure in the United Kingdom’s Jewish community, announcing Britain’s inclination toward “the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people.” Chaim Weizmann, who would later become the first president of Israel and who was heavily involved in lobbying for British support of Jewish statehood, was reportedly disappointed by the wording of the document, although he touted it as a victory. The letter was vague and noncommittal. It mentioned a Jewish “home,” but not a “state” or a “commonwealth,” and it did not mention sovereignty or even a withdrawal of British troops. The phrase “in Palestine” allowed Britain the flexibility to choose how much, or how little, of Palestine should be provided for such a “home.” All in all, although it was the first time that a major world power had recognized Jewish national aspirations so publicly, the Balfour Declaration was far from a guarantee that Britain would stand behind the Zionist movement.

In any case, Weizmann and his fellow activists were not the only party with which British officials were negotiating at the time. Even before Balfour sent his letter, Henry McMahon, the British High Commissioner in Egypt, had struck a deal with Sharif Hussein of Mecca in which he promised the pan-Arab nationalist movement and Hussein’s Hashemite family control over enormous swaths of land, including, arguably, Mandate Palestine. Meanwhile, British diplomat Mark Sykes negotiated the Sykes-Picot agreement with his French counterpart, in which Britain pledged Mandate Palestine partly to itself and partly to France, leaving Jerusalem as an international zone. The Balfour Declaration, then, was only one of a number of overlapping and contradicting commitments that various members of the British government made to different parties whose support it sought in World War I.

http://www.tabletmag.com/scroll/237997/its-time-for-zionists-to-stop-celebrating-the-balfour-declaration

Advertisements

Röd terror i Polen 1945

Ministry of Public Security of Poland (MBP) var den hemliga kommunistiska militärpolisen i Polen från 1945 till 1954. Man fängslade, torterade och avrättade 100.000-tals polacker, främst de som varit aktiva i motståndet mot tyskarna, och som nu ville ha ett fritt Polen. Bara under 1945 deporterades dessutom minst 50.000 polacker till Sibirien

Eftersom man ofta hör att judarna i Polen i stort sett förintats, och att de som fanns kvar var utsatta för förföljelser även från polackerna, kan det vara på sin plats att ta fram lite fakta om den “judiska” militärpolitiska dominansen i det nya Polen 1945.

Befälen inom den militära säkerhetspolisen MBP var nästan uteslutande judar.

Den högst ansvarige var den judiske politbyråmedlemmen Jakub Berman. Andre ansvarige var Roman Romkowski (född Natan Grünspan) som också var judisk. Judinnan Julia Brystiger var en av de hundratusentals (kanske en miljon) polska judar som evakuerats till Uzbekistan i början av kriget. 1945 återvände hon till Polen och blev ledare för MBP:s avdelning 5. Hon var ökänd för sina tortyrmetoder, främst mot manliga könsdelar.

3 personer som kom att symbolisera terrorn i det efterkrigstida Polen, var alla judar, och de arbetade samtliga i säkerhetspolisen MBP:

  • Jakub Berman, högst ansvarig.
  • Anatol Fejgin, chef för avdelning 10 (Special Bureau).
  • Józef Różański (född Josek Goldberg) var känd som en av de mest brutala förhörsledarna inom MBP.

Józef Różański var personligen ansvarig för tortyren av Witold Pilecki.

Witold Pilecki var den mest kända av alla polska motståndsmän eftersom han i flera år (1941-1943) befann sig i Auschwitz och därifrån sände rapporter till den polska exilregeringen i London. Att Witold Pilecki mördades kan man tolka som att de polska judarna ville undanröja vittnen från Auschwitz.

I den nya polska armén som skapades i Sovjetunionen 1943 fanns många judar på betydelsefulla positioner. Så här skriver Halik Kochanski i sin bok ‘The eagle unbowed’ sida 379;

“Stalin och hans gäng hade en hemlig plan för att forma en ny kommunistisk regering i Polen och att använda en polsk  armé för att befästa dess position. Majoriteten av de polska rekryterna i den nya armén var dock inte positiva till kommunisterna utan var istället lojala mot den polska exilregeringen. Därför startade man ett massivt program för politisk indoktrinering.

Judar var prominenta i den politiska avdelningen för indoktrinering. De två högsta ledarna var judar, Hilary Minc och kapten Roman Zambrowski. Alla utom en av de politiska regementsbefälen var judar, och fler judar fyllde de lägre nivåerna i de politiska utbildningsavdelningarna. Inklusive de flesta av journalisterna i den tidning som man gav ut, ‘Zolnierz Wolnosci’.”

Zygmunt Bauman, Stalins villige hantlangare på besök i Sverige

zygmunt_baumanZygmunt Bauman räknas som en av vår tids mest inflytelserika sociologer. I Maj 2016 var han inbjuden av föreningen “Judisk kultur i Sverige” för att hålla en föreläsning om kosmopolitism i Stockholm. Han är aktuell med en bok om samhällets ”Flytande ondska”.

Zygmunt Bauman har själv ett mycket mörkt och ondskefullt förflutet, vilket få känner till, och som han förnekar eller försöker trivialisera. Han var major i kommunistiska militära organisationen KBW, som ägnade sig åt att förinta det polska underjordiska motståndet mot kommunistregimen. Polska soldater som kämpade för ett fritt Polen under kriget och den sovjetiska ockupationen, kallades ‘the cursed soldiers’ för sin hopplösa kamp för ett fritt Polen.

https://en.wikipedia.org/wiki/Cursed_soldiers

http://www.doomedsoldiers.com/

1944 tog judiska kommunister makten i Polen.

Av de miljontals evakuerade i början av kriget, återvände vissa tillsammans med Röda armén 1944 för att ta över makten i det som varit västra Polen.

Vid återkomsten till Polen 1944 bildade Jakub Berman, Boleslaw Beirut och ekonomen Hilary Minc – ett triumvirat av judiska, stalinistiska, ledare i efterkrigstidens Polen. Se dessa judiska herrar på bilden nedan. Är det inte märkligt att två av dem hade samma typ av mustasch som en viss herr Adolf.

poland_triumvirat.jpg

Hilary Minc till vänster med sin mustasch, Boleslaw Beirut i mitten med liknande mustasch, Jakub Berman till höger, renrakad.

Minc var född i en judisk medelklassfamilj. Minc var tredje i kommando i Boleslaw Bierut’s politiska apparat som följde det Sovjetiska övertagandet.

Nedan. Boleslaw Beirut tillsammans med Stalin.

boreslv_bierut_3.jpg

Evakuering österut, Uzbekistan 1942, flyttar permanent

Evakueringen från den sovjetockuperade delen av Polen (Soviet Poland) satte fart redan hösten 1939. Den polske författarinnan Halik Kochanski skriver i sin bok om ‘Polen under andra världskriget -The Eagle Unbowed’, att mellan 200.000 – 300.000 människor varje månad evakueras österut under våren 1940. Därtill kom alla dom som flyttade på egen hand. Vem vet hur många miljoner som totalt evakuerades under åren 1939-41 ?

Alltså innan Tyskland anföll Sovjetunionen. De två år då östra Polen var ‘Soviet Poland’.

1942 rapporteras att en miljon har evakuerats till Uzbekistan, från det ockuperade Polen och andra delar av Sovjet.
“The number of Soviet and Polish Jews now concentrated in Uzbekistan is estimated to be about one million. There were about 40,000 Jews living in the whole of Uzbekistan prior to the outbreak of the present war,”

… och det handlar om en permanent lösning. det är redan bestämt att de inte skall återvända.
” … arrange for the permanent absorption of all evacuees “

Och mycket riktigt.
1945 rapporteras att inga tänker återvända till Polen efter att kriget är slut,
“All of the Jewish weavers were happy to hear that their native cities in Poland have been liberated, but none of them are planning to return to their former homes. They have settled in Samarkand for good.”

I den polska folkräkningen efter kriget har dessa människor ‘gått upp i rök’. Man skulle istället kunna påstå att dom blivit positivt särbehandlade, eftersom dom sluppit riskera livet i krigszonerna.

Se 2 nyhetsklipp nedan, från 19 feb 1942, resp 1945:

 

uzbekistan2

uzbekistan3

 

samarkand

 

Evakuering österut, ‘Soviet Lithuania’ 1939

Vilnius intogs av polackerna 1922 och låg sedan i landskapet Wilno i Polen fram till 1939.

När östra halvan av Polen ockuperades av Sovjet i September 1939, kallades denna del ‘Soviet Poland’. En liten del som gränsade till Litauen, överlämnades till Litauen i en Litauisk-Sovjetisk överenskommelse senare under hösten 1939 i gengäld mot sovjetiska militärbaser i Litauen. En typisk slug manöver från sovjetisk sida. Mindre än ett år senare ockuperade Sovjet hela Litauen med hjälp av dessa baser.

https://en.wikipedia.org/wiki/Soviet%E2%80%93Lithuanian_Mutual_Assistance_Treaty

1945 delades ‘Soviet Poland’ mellan de Vitryska och Ukrainska sovjetrepublikerna. Befolkningsmässigt blev Polen stukat, stora delar av befolkningen hade nämligen blivit sovjetiska medborgare. De vitryska, ukrainska och judiska minoriteterna, som uppgick till många miljoner år 1939, fanns knappt kvar i den västra del av landet som blev Polen efter 1945.

Intressant i andra nyheten nedan, från april 1945, är att den kommunistiska regimen planerar att etablera ett judiskt gymnasium. Religion var normalt bannlyst av kommunisterna.

 

exodus_1939

Jewish Telegraph Agency, September 22, 1939

 

 

return_Vilna

Jewish Telegraph Agency, April 13 1945